Kvinnor och barn

Livet i Vånevik var mer än stenindustrin. Runt i kring fortskred vardagen. Det hölls kafferep, flickor kastade boll till varandra på skolgården, man åkte på marknad och så pågick det ständiga arbetet med alla hushållssysslor.
I en inspelad intervju från 1986 berättar Iris Collin om sina minnen från uppväxten i Vånevik under mellankrigstiden. Hennes pappa dog när hon var tre år och mamman blev ensam med sju barn. Även hennes mormor hade blivit ensam med sina barn, och Iris visste mycket om hur livet var för kvinnor och barn som fick hanka sig fram för att överleva. Iris var inte gammal när hon satt och väntade medan mamman arbetade i andras hem. Hon och de andra barnen kunde också hjälpa till med enkla ärenden för att belönas med en skorpa, en sockerbit eller kanske en tvåöring.

BOKEN KVINNOKRAFT
En del av Iris minnen finns också nedtecknade i boken Kvinnokraft, en bok om kvinnor och barn i stenhuggarsamhället Vånevik under 1920- och 1930-talen. Boken kom till hösten 1990 då nio kvinnor hjälptes åt att teckna ned sina egna erfarenheter, och även andras med hjälp av intervjuer med människor från trakten.

I förordet berättar författarna:
“Vi vill ge en bild av fattigdomen under depressionsåren, en tid som vi ändå inte upplevde som nedbrytande utan en tid där det också fanns fest, värme, glädje och kärlek människor emellan.”

De ger också en fin beskrivning av stämningen i Vånevik:
“… symfonin av hammarslag från Gamle hult och Svenssons berg – hundra hammares klang mot hundra mejslar. Eller sensommardagar, när ekot av klappträn studsade mellan lodräta bergväggar vid Brödlösa och Bastubrottet och trollsländor stod orörliga över klara vatten.”

Godis för stenhuggarbarnen!

MÅNGA BARN
I boken beskrivs vardag, storhelger och fest. När stenindustrin blomstrade blev barnantalet så stort att Vånevik fick en egen skola. Efter den sexåriga folkskolan började en del pojkar arbeta som stenhuggare. Flickorna fick börja jobba borta, till exempel som pigor hos rikare familjer. Livet var hårt för alla, inte bara för männen i stenbrotten.

En av bokens författare, Sonja Magnusson, ger en bild av hemmet:
”Pappa var stenhuggare. Mamma gick upp först om morgnarna och kokade kaffe till honom. Vi hade 2 rum och var 10 barn. I det ena rummet, finrummet, som vi kallade pappas rum, sov mamma och pappa. Vi barn delade på det andra.”

Ulla Gustafsson beskriver ett ljust minne från barndomen:
”Jag minns mosters födelsedagar. Huset doftade av kaffe och hyacinter, kakelugnen spred en skön värme. Bordet var dukat med bästa kaffekopparna och flera sorters kakor. Runt väggarna satt finklädda tanter och talade lågmält med varandra.”

VIKTIGA BYGGNADER
Det fanns också ett antal byggnader som hade betydelse för vardagslivet: två affärer, ett missionshus, ett musikhus och en skola. Samtliga dessa byggnader finns kvar, men har övertagits i privat ägo och används idag som bostäder eller fritidsbostäder. Byggnaderna har också omgestaltats.

Hela boken (OBS! det tar en stund att ladda upp den)  Kvinnokraft finns digitaliserad här på webbplatsen bland samlade skrifter.