Ångkransbrottet

gb ENGLISH de DEUTSCH

Lyssna eller läs!

Utemuseet vid Ångkransbrottet.

Ångkransbrottet är det största sammanhängande brottområdet i Vånevik. Det har även kallats för Stockholmsbolagets berg eller Snokebrottet. Det var firman Hugo Gerlach som började bryta här. Från 1896 hette firman Svenska Granitaktiebolaget (Stockholmsbolaget). Verksamheten i brottet varade från 1870-talet till 1926. Idag finns stenhuggarmuseet här, med en uppbyggd verkstadsplats och rallväg.

Ett arbetslag i Ångkransbrottet.

Ett arbetslag i Ångkransbrottet.

FARLIGA ARBETSPLATSER
Stenbrotten var farliga arbetsplatser, vid Ångkransbrottet inträffade två kända dödsolyckor. August Ohlsson omkom i en sprängolycka och Lille Hans krossades under ett nedfallande stenblock. Skaderisken var stor och arbetet slitsamt.

Stenhuggarna hade ofta problem med händerna, och det var vanligt med kläm- och sårskador. Sjukdomen silikos (stendammslunga) orsakade stora plågor och för tidig död bland stenarbetarna. Flisor från borr och mejslar eller stenflisor hamnade i ögonen. Det inträffade sprängolyckor med för tidiga explosioner eller ångpannor som smällde. Före 1908 hade arbetsgivarna inget olycksfallsansvar.

OLYCKSRISK HANTERAD MED HUMOR
Det berättades många historier om olyckor i brotten. I den lokala läroboken “Berg och jord”, från 1977,  berättar Lars Rönnbäck en av dem:

”Det gick många historier om sådana olyckor i stenbrotten, många av det galghumoristiska slaget som denna: Mannen med släggan slant med sina träskor på den slippriga marken just som han slog och träffade sin kamrat på hjässan. Huvudet klövs mitt itu och halvorna föll ned på borrarens axlar. Denne grep då med händerna de båda halvorna och smällde ihop dem, satte mössan över så att de höll samman, tog tag i borren, sneglade upp på kamraten och stötte fram: Kom igen!”

DÖDEN
I texten ”Grönskande väg – Blommande stenbrott” av stenhuggaren, och senare skribenten och författaren, Hans Hergin från 1977 hittas en annan beskrivning:

“Döden, ja… På inga andra arbetsplatser var den väl påpassligare än i de gamla stenbrotten. Det baxades och bändes invid stup: spett slant, kroppar störtade och skallar kunde spräckas.”