Stenindustrin

Bild från verkstaden i stenbrottet Gamlehult, väster om Vånevik.

Bild från verkstaden i stenbrottet Gamlehult, väster om Vånevik.

VÅNEVIK – ETT CENTRUM FÖR STENBRYTNING
På 1860- och 1870-talet började man bryta och bearbeta den östsmåländska röda graniten på flera orter i kustlandet. Innan stenhuggarna kom till Vånevik var naturen i stort sett orörd. Men i slutet av 1800-talet blev Vånevik centrum för stenindustrin i Kalmar län. Här fanns både råvaran och goda utskeppningsmöjligheter. Stenblock från området skickades världen över. En stor kund var Tyskland. Där användes graniten till både byggnader och monument. Därför öppnade tyskar också egna stenhuggerier i Våneviksområdet.

Stenindustrins utveckling i norra Kalmar läns kustland hänger intimt samman med urbaniseringsprocessen under 1800-talets senare hälft, både på den europeiska kontinenten och i Sverige. Städerna växte snabbt och där användes sten till gatubeläggning, bostadshus, offentliga byggnader, järnvägsbyggen och kajer. En ny stenålder var på väg. Den befrämjandes också av att tidsandan krävde storslagna byggnadsverk i ett beständigt material. Storheten fick ju inte vittra bort. Det restes också monument, det ena ståtligare än det andra. Varje tysk stad med självaktning reste under 1800-talets sista decennier krigsmonument eller segermonument.

SPÅR AV BRYTNING
Det är lätt att hitta spår av stenbrytning, att datera brytningen är betydligt svårare. Bryttekniken för byggnadssten förblev i stort sett likartad fram till 1800-talet. Bearbetningstekniken skiftade däremot, så det fordras att man hittar spår av bearbetning i brotten. Spåren efter gamla brott döljs snabbt. De växer igen och täcks av vegetation. Fortsatt drift förintar dessutom ofta spåren efter tidigare brytning. Tecken på gamla stenbrott är handborrhål, spår efter flatkilsmärken, och låga brytningsfronter samt kvarlämnade skulpturdetaljer.

KONJUNKTURKÄNSLIG EXPORTVARA
I samband med industrialismens genombrott omkring 1850 övergick man till maskinell brytning och bearbetning. Härmed kunde man också utnyttja hårda bergarter som granit och diabas. Stenindustrin växte fram parallellt med den övriga svenska industrin. Som en utpräglad exportindustri var stenindustrin starkt konjunkturkänslig och beroende av förhållanden i de uppköpande länderna. Omkring 1903 gick granitindustrin in i en allvarlig kris, exporten minskade till mindre än tio procent i jämförelse med året innan. Efter något år blev förhållandena bättre och den tidigare stegringen fortsatte. År 1907 inträdde åter en försvagning av exporten, dock inte så stark som 1903.

1915 hade nästan all stentillverkning tvingats upphöra och en omfattande arbetslöshet inträdde bland stenhuggarna. År 1916 hade omkring 60 procent av de 14 000 stenhuggarna tvingats övergå till andra yrken. För att bereda de övriga yrkesmännen försörjning avsatte staten betydande medel till lagertillverkning och stod för ökad inhemsk användning av sten. Efter första världskrigets slut tog exporten åter fart. Eftersom många stenhuggare bytt yrke under krigsåren, uppstod en viss brist på yrkesmän.

DEN EKONOMISKA VÄRLDSKRISEN
Den ekonomiska världskrisen 1930 ändrade mycket snabbt den lyckliga utveckling, främst genom den tyska marknadens svaghet. Leveranserna till andra länder minskade och arbetslösheten blev på nytt ett allvarligt problem. Exportsvårigheterna fortsatte och åren 1935-36 omplacerades omkring 3000 stenhuggare på nytt till andra yrken. Stor arbetslöshet rådde dock alltjämt inom branschen. Slutet av 1930-talet kännetecknades av en serie ingripanden från staten till stöd för stenindustrin. 1937 utgjorde 80-90 procent av gatstenstillverkningen statliga beställningar för att minska arbetslösheten. 1941 kom det stora tyska beställningar på sten till representationsbyggnader och till Hitlers så kallade segermonument, vilka medförde att många stenhuggare fick arbete. År 1944 stod det klart att tyskarna inte kunde fullfölja avtalet och arbetena upphörde. Många stenhuggare sökte sig nu till andra industrier.